Page 206 - AA2017

Minnen från Agunnaryds skola en man i 35-års åldern.

Man kunde få en örfil
Den här skolhistorien har vi fått till oss, via Eva- Hur han kunde hålla reda på fyra klasser i
samma lokal samtidigt kan vara svårförståe-
Britt Uvebrant, från Lena Helldner i Hässelby, ligt, men höll man sig inte lugn kunde man få
dotter till Stig Uvebrant. Stig var född 1928 och en örfil eller stryk med pekpinnen, eller sitta
kom att gå sin skoltid här i Agunnaryds skola. inne en eller flera raster, så han hade ju makt-
Stig fortsatte sedan sina studier på Kronobergs medel till förfogande. Själv slapp jag undan
och Grimslövs folkhögskolor. Han tyckte mycket med att sitta inne några gånger, och det var
om musik, spelade själv gitarr och tyckte om att skammen att bli bestraffad som kände värst.
sjunga i kör. Jag kom att tänka på att det var aldrig någon
2015 gick Stig ur tiden, men genom hans ned- som blev mobbad för det att han var duktig
tecknade minnen från 1930-talet får vi ta del av och läste på läxan och kunde den bra, en sak
ett tidsdokument från dåtidens skola. som man ofta läser om i skolskildringar från
äldre dar, där ”plugghästen” fick gliringar.
En stor järnkamin eldades med ved som ett
Att gå skolan hör inte till de minnen som står Det blev allmän stenkastning, jag träffade en sockenhjon kallad ”Bante” fick lov att såga
så klara för mej, så här 40-45 år senare. Det kalkon på benet. Några dagar senare berätta- och spräcka. Han bodde på ålderdomshem-
var nog inte så lätt att få mej upp ur sängen på de någon för lärarinnan att vi kastat sten och met, men var väl inte så gammal, men det var
morgonen vill jag minnas, det blev ofta jäk- jag träffat en så illa att Ahlberg måste slakta ett ställe där kommunen tog hand om dom
tigt med att fika och tugga i sej ett par smör- den. Det var ju bara att erkänna, kvarsittning som inte kunde försörja sig själva, åldringar
gåsar, packa ryggsäcken med läxböckerna (vi och förmaningstal av lärarinnan. Det var i samt fysiskt och psykiskt handikappade, och
hade alltid hemläxor) smörgåsar och en flaska andra klassen. tidigare föräldralösa barn. Men jobba fick
mjölk, och så iväg. Det var omkring 2,5 km dom lov att göra, det dom klarade av, och
till skolan, och det gick oftast i trav, jag kom Det var ju illa med kalkonen, och jag har ofta ”Bante” kunde hugga och såga skolans ved.
ofta iväg i sista minuten, det var mera sällan tänkt på att dom måste slakta kalkonen, det Jag tänker på en del av mina skolkamrater,
jag hade sällskap med andra skolbarn, dom var säkert en förlust för Ahlbergs, som hade vars föräldrar var statare eller daglönare, de
var i regel tidigare ute. det knapert kan jag tro, och jag pratade aldrig såg alltid ut att frysa, men vad värre var, dom
hade inte motivation att läsa eller lära i sko-
lan, sådant ansågs av många vara onödigt, och
som följd av detta fick dom slita ont i skolan.
Jag minns dom, med bra fötter sent på hös-
ten, två tömmar med snor ständigt under nä-
san och glädjelösa ansikten inför lektionerna.
Faen, om dagens skolbarn, bortskämda med
skollunch, fina, fria böcker, tusenkronors cyk-
lar och moderiktiga kläder bara en vecka fick
känna av hur det kunde vara.
Läste tidningen när vi slöjdade
Ja, läxförhören som läraren i storskolan,
Rudolf Malmkvist, höll var inte så besvärli-
ga. Lyssnade man ordentligt kunde man of-
tast gissa sig till svaren såvida det inte gällde
utantill läxor som psalmverser, dom kom man
inte undan utan fick lov att plugga in hemma.
Slöjd - det var bara fråga om träslöjd - började
i tredje klassen. Och var två gånger i veckan
efter den ordinarie skoltiden. Vi hade en km
Stig tyckte om att vara barfota och här tar han en tur på en ko att gå till slöjdsalen, som låg i anslutning till
med Mor om det, hon visste om händelsen, Klockaregården, där skolläraren bodde. Jag
Det var fint på sommaren att gå barfota, bara men om hon ersatte Ahlbergs på något sätt vet gillade aldrig att slöjda, det var ett sabla jobb
inte vägen var ny-makadamiserad, då höll jag inte och får väl aldrig veta heller, alla är att hyvla och såga och någon snitts på hant-
man sej helst på vägrenen, eller hade gym- ju borta vid det här laget utom jag. verket fick jag aldrig, och läraren (Malmkvist)
nastikskor på fötterna. Samuel Stadener var biskop i Växjö stift och var inte säskilt intresserad heller, han läste

Fröken Wiberg som höll i första och andra kom på visitation till Agunnaryd, stort pådrag, helst tidningen när vi slöjdade. Paketpinne
var det första man fick pröva på att göra, vem
klass var snäll, hon straffade inte i onödan, förhör i skolan, samling i kyrkan. Men tänk faen har sett någon använda en pinne att bära
men en gång fick jag sitta kvar till stor skam. om det varit Esaias Tegnér som visiterat, det paket med? Nästa grej var ett sylskaft, men
Varför som följer: gjorde han hundra år tidigare i Agunnaryd! vi fick aldrig någon syl till skaftet, så till vad
Kalkonen fick slaktas Om jag nu fortsätter med min skolgång, så nytta. En spiklåda tillverkades också, men jag
såg inte till någon som hade spik i en sådan.
På väg hem från skolan blev det ofta tävling kom jag så småningom till tredje klassen - Det sista vi fick göra var en låda som skulle
storskolan som den kallades, fast särskilt stora
om vem som kastade sten bäst. Jag var rätt då- var nog inte ett antal nio-åringar. 28 stycken zinkas samman med dold zinkning, ett ganska
lig, om inte sämst. En dag var Ernst Ahlbergs var vi visst, som fick gå upp en trappa där kinkigt jobb som var det enda läraren intres-
kalkoner ute utanför Karl Åbergs ladugård. lektionerna hölls av skollärare Malmkvist, serade sig för. Ekbrädorna var sega att hyv-

10