Page 110 - AA2009

Mitt Angshult - Veikko berättar vidare Men, det borde jag inte ha gjort! Jag kunde Kanske han hade i rätt stund ringt i klockan
för att göra slut på slagsmålet. Till mig sade
ju inte veta, att just det stället på skolgården
var reserverat till någon annan. Kanske en han ingenting. Var han kanske nöjd med det,
Veikko Rossi fortsätter här att berätta om svensk skolpojke, som hade visat sig star- som hade hänt. Den nya skolpojken hade
sina tre år i Agunnaryd under kriget, då kast? Eller, på grund av något annat skäl var visat, vad det finska “ Sisu“ var.
han som nioåring kom till Angshult och värd att stå där, under Den Stora Eken ! Hur Jag minns inte andra slagsmål med mina
fick sitt hem hos Gunvor och Ragnar skulle en främling kunna stå där? skolkamrater. Vi blev goda vänner och
Svensson. Och då började det hända. Några pojkar kom tävlade på mera fredliga sätt senare. Efter
Under andra världskriget, åren 1939- framför mig och sade något åt mig. Kanske denna händelse fick också jag stå under Den
1945, evakuerades 70 000 barn från jag förstod, eller, kanske jag inte ville förstå Stora Eken.
Finland till Sverige. vad de sade till mig. Någon försökte dra
mig bort från eken, men han lyckades inte.
För den som vill veta mer hänvisas till Någon annan kom framför mig och visade Andra skolminnen
RFK, ”Riksförbundet Finska Krigsbarn” med sin kroppställning, att han ville boxas.
/www.krigsbarn.se Vad skulle jag göra? Vad lekte skolbarnen med på den tiden, då det
inte fanns datorer och spelkonsoler?
Jag var inte storväxt, kanske lite kortare än Jag minns, att ett spännande spel var att kasta
ler dess närhet, kände till varandra. De var pojken framför mig. Jag visste inte heller, slant. Den, som kastade sin 25 öring närmast
vänner sinsemellan. hur god boxare han var. Vad kunde jag göra en pinne, fick alla andra slantar. I stället för
i den mycket snabbt utvecklade situationen? slantar kunde man rulla marmorkulor. Jag Gästskribenten Veikko Rossi, krigspojken från
Jag emot dessa andra pojkar? En rätt så dålig hade en stor kollektion av färgrika kulor. Karelen som blev kemiingenör, fortsätter att berätta
De stirrade kanske lite nyfikna på mig, en början på första skoldagen. Och jag som barndomsminnen från sina tre år i Angshult, där
främling, som bodde lite längre borta, i hade kommit till skolan för att få nya vänner! Vägen till skolan, några kilometer lång, gick han ännu har nära relationer.
Angshult. Och som inte var svensk – han Det såg inte bra ut. jag till fots genom skogen mellan Angshult
var en utlänning. och Tjurkö. Det var ett obebott område, bara Undervisningen fick vänta tills han hade
I fortsättningen hände allt fort. Jag steg emot höga gran- och furustammar på båda sidor av hjälpt mig att ta av de snöfyllda skorna och
Hur skulle vi komma överens? Jag hade vän- pojken framför mig och kampen började. den smala skogsvägen. lite våta överkläder. När jag bad om ursäkt,
tat på att få nya vänner, men just då kände jag Kanske var han inte varit säker på, att jag att jag blev försenad, avbröt han mig genast.
mig lite osäker. Ville de bli mina vänner ? verkligen skulle slåss med honom. Kanske Och där gick jag, som hade en mycket god Han tyckte, att det var inte alls viktigt. Och
ville han bara skrämma mig. Men, jag tolk- fantasi, ensam, tidigt på morgonen och senare jag måste erkänna, att jag var nog lite trött
Skoldirektören Kronander gjorde säkert ade hans uppförande på finskt sätt: att han i kvällens skymning. Vad allt kan man se i just då.
sitt bästa för att förklara för de andra verkligen ville slåss ! en mörk skog?
skolbarnen, vem jag var och varifrån jag Senare på våren överraskade Ragnar mig
kom. Jag fick sätta mig i en av de främsta På ett ställe i mitten av min skolväg fanns en genom att hämta hem en grönfärgad cykel.
pulpeterna, nära Kronander. Så var det Det var en militärcykel, som han hade fått till
lätt för honom att hålla sitt öga på mig. mitt förfogande från den svenska armén.
Han förstod nog också, att jag kunde då O så glad jag blev för att kunna använda den
känna mig tryggare i den nya omgivningen. till min skolväg! Visst var den lite för stor
för mig, men jag kunde ändå åka med den
Den första rasten mycket fortare fram och tillbaka till skolan.
Jag glömmer nog aldrig den första skoldag- Fastän det sägs, att man gärna glömmer
ens första rast! För dem, som inte känner till tråkiga händelser i det tidigare livet, minns
hur skolan i Tjurkö och dess omgivning såg jag mycket väl en skidtävling, där jag inte
ut, får jag väl först skildra den. lyckades. I Finland hade jag redan lärt mig
att åka skidor, men i Angshult hade jag inga
Själva skolbyggnaden var ett lagom stort, skidor. I skolan fick jag ibland låna andra
rödfärgat hus med två våningar. Kronander pojkars skidor. När jag berättade hemma i
hade sitt hem i skolans övre våning. Fram- Angshult, att jag ville ha egna skidor, sade
för skolbyggnaden fanns en stor gårdsplan, farbror August:” Du får egna skidor !”.
kantad med höga lövträd. Gårdsplanen hade
förbindelse till landsvägen brevid. Och så tog han sina verktyg, såg och hyvel,

Skolstart i Tjurkö skola fortsatte. Närmast skolbyggnaden, vid kanten av och gick till sin hyvelbänk.
Liksom de infödda svenska skolbarnen hade När det nu såg ut så, att jag inte ännu kunde gårdsplanen, stod en fullvuxen ek. Jag tror, Efter några slag mellan oss började blod mycket gammal, grå byggnad. Ett gammalt, Följande dag visade han två skidor, som han
att den var störst av alla lövträden, som fanns
hade gjort av två brädor. Brädornas omvand-
också jag - äventyrs-resenären från Finland återvända till Finland, ville Ragnar och där. Den hade en bred stam och stod där med rinna från hans näsa. I samma stund ringde obebott torp, Kjöpet. Jag ville nästan springa, ling till skidor hade nog varit mödosamt,
- fått tillbringa ett ljuvligt, men på sätt och Gunvor ge mig möjligheten att få skolun- starka rötter. Jag kan tänka mig, att den, med Kronander i klockan att rasten var slut. Det när jag såg det. I min fantasi kunde där inne och syftet av arbetet ärligt, men – ursäkta,
vis, inte förtjänat “ sommarlov “ i Angshult. dervisning i Sverige. Den närmaste skolan sina breda och lövrika grenar, kunde ge gott var liksom i en verklig boxningskamp! vara någon, som inte tyckte om att bli störd kärew farbror August – de liknade nog ännu
Mitt skolår innan hade nog varit lite knappt – Gunvors skola – fanns i Tjurkö. Hon kände skydd emot plötsliga regnskurar under rasten. Första ronden av kampen var slut. Och den av en skolpojke! mer brädor än skidor. De var rätt så tunga
– bara litet privat undervisning hos tanten i väl till skolans direktör, Kronander. Vem som Skolbarnen kunde då använda den som en första skoldagens första rast. och raka. Han tillverkade också två stavar,
Bolmen. Men, räkningen – såsom det brukar helst kunde avundas redan hans namn – Kro- stort, skyddande paraply. Vid bra väder gick vandringen väl, men en och sedan var jag färdig för tävlingen. Jag
- skulle ju komma senare. Räkningen - för nander. Det var lätt att tänka, att han hade en När vi sedan hade kommit in i klassrummet, vinterdag var det omöjligt att hinna punktligt var säker på att jag, finländaren, skulle vinna
att lära räkna ! krona på sitt huvud och mycket kronor i sin När man känner sig osäker, vill man gärna ha märkte Kronander pojkens rinnande näsa. till skolan. Under natten hade fallit otroligt hela skolans tävling.
mycket snö. Det var liksom dåtidens Snö-
De stora Världs-Hövdingarna, som brotta- skattkista ! Kronander ! Hans satta varelse något skydd bakom ryggen. Det var väl den Han frågade, vad som hade hänt med honom, Gudrun. Med stor möda kom jag äntligen Men, så tänkte också mina svenska skol-
men pojken sade att det var ingenting viktigt.
första saken, som kom i mina tankar, när jag
des, med mer eller mindre moderna vapen, förstärkte intrycket. För en liten pojke skulle med andra skolbarn på början av den första Han ville inte skylla på mig. Jag undrade, till skolan. Timmen hade redan börjat, fastän kamrater med sina verkliga skidor. Jag blev
hade inte ännu kommit överens, hurudan det bli lätt att högakta honom. Han visste ju rasten kom ut till gårdsplanen. Då såg jag hurudan rättegång det skulle bli. där var bara några få elever. De flesta hade ingen skidsmästare i den tävlingen. Fastän
värld de ville bygga. De bestämde över redan allt det, som vi inte ännu visste. Han den stora eken. Den nästan kallade mig att stannat hemma. farbror August och jag, vi båda, hade gjort
människor att inte se, vad de såg, att inte skulle göra oss – nästan lika kloka! komma under den! Genom att stå bredwww- Var det nu så, att Kronander hade sett hela vårt bästa.
höra, vad de hörde, men att göra, vad alla Så kom min första skoldag i Tjurkö. Andra vid den kunde den ge skydd åt min ryggsida. händelsen från fönstret och visste allt, som Kronander blev förvånad att jag hade kun-
av dessa människor inte ville. Och krigandet svenska skolbarn, som kom från Tjurkö el- Så skyndade jag genast dit. hade hänt? nat komma så långt ifrån efter en sådan Veikko Rossi, Valkeakoski Finland
18 snöstorm. 19