Page 127 - AA2012

På hösten plockade Hanna ”krösen” (lingon),
det fanns det gott om på den tiden, man cykla-
de till affären nästan varje dag i högsäsongen
och bytte till sig olika varor. Vad lingonen
kostade minns jag inte, kanske 25-30 öre kg.
Nöjen och glädjetillfällen under arbetets
möda, var små, få och enkla. Någon nyhets-
tidning höll man sig inte med i Åtorpet av
flera orsaker, det var 4 km, delvis dålig väg
till postlinjen eller postlådan. Smålands-
posten kostade 10 kr per år, kom 4 dagar i
veckan, onödig utgift ansåg torparen, men
en veckotidning, Allas Veckotidning á 25
öre, kunde det bli någon gång, när det blev
en tjugofemöring över på smöret och äggen,
när varorna var betalda i affären.
En annan glädjekälla var när de jämn-
åriga ungdomskamraterna ställde till med
en sammanläggning, en liten fest som man
gemensamt bekostade, lade ihop till, och de
bad om att få vara i Åtorpet och roa sig en
helgdagskväll och det fick man ju gärna. Då
blev det kaffe och eller chokladmjölk med
smörgåsar med prickig korv och en ostskiva
på, även vetebröd och ibland småkakor, tårta
minns jag ej.
Det kom väl en 10-12 ungdomar, en med
bälgaspel, dragspel på ryggen, då var ju Stjärnan betecknar platsen för Sjötorpet, som numera är skogbeväxt. Kartbilden är med
dansen räddad och roligt hade vi, det kan tillstånd hämtad ur Bygdeband.
jag försäkra. Torparfamiljen fick överblivna
rester från kalaset, som en ersättning för pannan, namn Putte. blinkar ett par gånger: ”Ja inte var det mycket
golvslit, lyse och värme. mer än det vi kom ifrån, dä sir ja nu, vi får
”Vi ska nog nog få många goda med arbet-
Per Johan tänker tillbaka på tiden i Åtorpet, samma dagar tillsammans du Putte”, mumlar inte föröka oss alltför mycket om vi ska få
minns hur tyst och ensamt han tyckte att han, torpar´n, inte hästen. Nu är det slut med plats”, säger han.
det var, en Edvard Persson – schlager rann att göra dagsverken på herrgården, nu ska han Men strunt i det, i bostaden är man ju bara
plötsligt upp i hans minne. ”Jag har bott vid bli sin egen herre och husbonde, visst, nu kan på natten och då sover man ju, sen på dagen
en landsväg i hela mitt liv, och sett människor han ju kallas för bonde, en titel som är lite är man ute i fria naturen och då har man 64
komma och gå”. för mer än en torpare på rangskalan, fast han tunnland att traska omkring på.
Här såg man inga människor, cyklister el- blir ju bara arrendator, kanske en halvbonde, Snart är det eld i kokspisen och i en kakelugn
ler bilar på ”vägen”, om man nu skall kalla inte en ägandes ”besutten” bonde. Det ska bli sprakar en björkvedsbrasa, mat och kaffe
den lilla smala, steniga leden som ledde till roligt att få lite mera jord att röra sig på, flera kommer på bordet och det blir trivsel i den
Åtorpet för ett så fint namn. Per Johan var olika husdjur att ”titta på” för ungarna, man ”nya”, (byggd omkring 1810) lilla stugan,
ju uppvuxen i en stor familj på en bondgård kanske rentav får användning för det man där arrendatorsfamiljen kommer att bo för
nära kyrkvägen och var van att se och ha folk lärde sig på lantmannaskolan i Markaryd obestämd tid.
omkring sig varje dag. 1928 – 1929 om det inte hunnit bli inaktuellt Ja tiden går verkligen, fort och med raska
på de elva år som gått sedan dess.
Apropå väg, så hade Per Johan 3 km väg till steg eller är det kanske i stället vi som går?
dagsverksgården och på den fanns det 5-6 ”Ä dä huset vi ska bo i, säger Maja och
”le” eller grindar tvärs över vägen, som skulle pekar på vartenda hus vi kör förbi, nää, men (Dikten nedan är hämtad ur Alf Henriksons
öppnas och stängas när torparen cyklade till nästa hus ä det, bara en liten bit till, sen ä vi diktsamling Tiden, i Tidernas framfart 1964)
jobbet, ibland med en skarpslipad ”lie”, en framme”. Bländverk sken och villa
manick, som man högg av gräset med ”förr i Ptro, Putte, nu slipper du dra mer i da, säjer är timmar, dagar och år.
tin”, i ena handen och andra handen på cykel- Per Johan och leder in hästen i stallet. Den Tiden, tiden står stilla
styret. Då gällde det att ha tungan rätt i mun, andra skjutsen har också kommit och den Det är vi som går.
på den krokiga, steniga och spåriga vägen. hästen är också bunden i stallet. Hanna har
På herrgården fanns ju också två hästar som ställt in sina två kor i lagårn och nu är Kal- Det är livet som glider
han kom i daglig kontakt med. Började köra les kviga bunden där också. Där var två kor bort i ändlös flod.
häst när han var 12 år och det hade han saknat förut som Per Johan köpt av förre ägaren, så Rymder, avstånd och tider
mycket under tiden i Åtorpet. Så vaknar han nu blev det fem fäkreatur i lagårn. Gubbarna Står där de alltid stod.
till på flyttlasset och skiner upp. hjälps åt att bära in möblerna, ställer buffén
och stora bordet i ”salen”, äh, i lilla södra
- Men här sitter jag ju äntligen och kör en gavelrummet, sängar och pinnstolar i nästa Stjärnor tänds och förbrinner.
Världar kommer och far.
häst och den är min egen också, köpt och och kökssoffan på sin plats och lite pyngle Släktled föds och försvinner.
betald med 500 kronor, pengar som skrapats här och var. Tiden, den står kvar.
ihop vid kolmilorna, dock inte svarta. Det är
en stor grann, rödbrun ardenner, med bläs i Per Johan kastar en blick på bostaden och Fortsättning i nästa nummer.

7