Page 258 - AA2017

Vid genomgång av Hembygdsföreningens handlingar hittades följande dokument skrivet 1957 av
riksdagsman Erik Magnusson, Tumhult

Inget på Kjöpet Medikamenterna varierade. Merendels ut-
gjordes de av dekokter, d.v.s. avkok på varje-
Innan bilarna och telefonerna kom- handa växter. Beståndsdelarna däri röjde hon
mit i allmänt bruk på 1andsbygden, ogärna, det var ju hennes ensak och ingenting
var det förenat med stora svårighe- att förbrylla andra med.
ter för bönderna att anlita veterinär Ibland behövdes det förstås ingen ”medicin”
när något djur insjuknat. De fick I lindrigare fall kunde det räcka med att ”gi
oftast nöja sig med att någon närbe- kriaturen” en storsill, doppad i trätjära, eller
lägen kvacksalvare, vanligen kall- att vid svallkött och tandlossning ”gno” deras
lad kobotare, som det på den tiden tänder med grovt salt eller något ditåt. ”Dä ska Ladugården på Kjöpet. Numer riven. Inget
fanns litet varstans i socknarna. man förresten göra om vårarna, innan di släp- hade säkerligen provat sina dekokter vid
Den mest kända inom detta skrå i Agunnaryd pas på bete”, brukade hon tillägga. flertalet tillfällen på både sin ko och sin gris
var på sin tid Ingrid Johannesdotter Månsson Hur det än förhöll sig med hennes insikter i som hon hade på torpet
född i Agunnaryd den 3 februari 1845. Hon djursjukdomar och vilken tilltro man än hyser
bodde i backstugan Kjöpet under Tjurkö för kvacksalveriet, bör nedanstående fall om- hem till Kjöpet, så hade hon givetvis inte nå-
Norregård och kallades i dagligt tal kort och nämnas. Det har för övrigt berättats flerfaldiga got emot det.
gott: Inget på Kjöpet. gånger från fullt trovärdigt hål1. Inget bodde kvar på Kjöpet till 1926, då hon
Inget var en gång på tillfälligt besök på en av åldersskäl kom in på Agunnaryds ålder-
gård i Lammakulla och förplägades där med domshem, först i Stavhult och sedan i Bråna
mat och dryck. Efter att ha tagit en klunk Västergård, där hon slutade sina dagar den
mjölk utbrister hon plötsligt: ”Ni har en ko, 1l juli I93l.
som har mask i hornen. Det känner jag på
mjölken!” Det blev genast ladugårdsbesök (Backstugan Kjöpet står alltjämt kvar i Tjurkö
och Inget hade rätt. Hornen på en av mjölk- på sin gamla tomt i skogsmarken invid vägen
korna var angripna av mask. På stående fot mot Angshult. Stugan äges och underhålles
gav hon sina förhållningsorder, vilka följdes numer av Agunnaryds Hembygdsförening
noga Efter endast några dagar var masken som 1947 erhöll den som gåva av dåvaran-
borta och på mjölken var det inte längre nå- de ägarna till densamma, Erik och Torsten
got fel. Med detta mirakel blev förtroendet Jönsson i Tjurkö Norregård.)
för Inget som kobotare ytterligare befäst i E M
den byn. 1979-01-30
Någon klagan på ersättningen till henne var
det aldrig tal om. Betalningen var frivillig
och Inget hade inga stora anspråk. Fick hon
en femtioöring eller i bästa fall en krona samt
ett mål mat, kaffe och litet snus för besväret,
så var hon fullt belåten. Om en kaka bröd el-
ler en kruka mjölk därutöver fick följa med

Kodoktor, Inget på kjöpet 1892 - 1931, var
den siste torparen på Kjöpet

Inget blev änka 1892. Redan tidigare torde
hon ha börjat sitt kvacksalveri vilket ökade
i takt med hennes popularitet. Höjdpunkten
synes hon ha nått under 1900-talets två för-
sta decennier, då hon anlitades inte bara i
Agunnaryd utan även i angränsande socknar.
0m någon hade gott handlag med djur så var
det Inget. Hon tog sig också gärna an att sköta
dem för olika åkommor, såsom ”grytat sej”,
annan hälta, kolik, sår, svulster, sommarsjuka
och ”lakatarran” m.m.
Vid sina s.k. sjukbesök gjorde hon först nå-
got av en undersökning, varefter hon före-
skrev den behandling eller det botemedel
hon kommit fram till. Lyckades hon komma
sjukdomen på spåret och bota djuret, log hon
belåtet och litet illmarigt, vilket var henne
väl förunnat.

14