Page 212 - AA2012

En kolares arbetsdag – och natt

Hösten 1938 fick jag jobb som bi-
trädande chefsöverkolmästare vid
Granhults sågverks centralkolsta-
tion vars ägare var skogspatron
Karl Edvardsson, berättar Erik Pet-
tersson.

Som högste chef och bas över milorna var
det en äldre man, omkring 60 år, stor och
kraftig, med yviga rallarmustascher, godmo-
dig och trygg, med en lugnande och myndig
effekt över milorna.
Vi, han och jag, det var hela arbetsstyrkan,
kom att jobba ihop under två säsonger,
hösten 1938 till vintern 1939, samt hösten
– vintern 1939-1940.
Det blev en 6-7 milor varje säsong, varje
mila rymde cirka 100-129 kubikmeter, som
gav omkring 30-35 läster kol, en läst = 2 mᶟ.
Att dra eller bära fram ribb och sätta upp till
en 120 kubikmeters mila är inget söndagsef- Att dra eller bära fram ribb och sätta upp till en 120 kubikmeters mila är inget söndagsefter-
termiddagsjobb, det går väl åt så där en 9275 middagsjobb, det går väl åt så där en 9275 styck ribb och krakar, som ska staplas så tätt
styck ribb och krakar, som ska staplas så som möjligt för att undvika frät i milan.
tätt som möjligt för att undvika frät i milan.
Sedan skall den täckas med ett drygt 30 cm ens smak. försöker bedåra kolarna och kanske hon be-
tjockt lager av stybb, som får kastas upp 3 ”Nu får vi hoppas att Disa, (alltid ett kvinno- höver värma svansen ett tag vid milan, hon
meter till milans topp. namn på milan) inte blir för svår att tas med, är på både gott och ont för kolaren. Har han
Så tänder man den on TORS-dagsnatt, (Asa- utan att vi klarar av den”, säger överkolmäs- bara inte retat och schasat bort henne någon
gång, så kan hon hjälpa till att passa milorna
Tor var ju eldens gud), noga iakttagande taren och tar sig en pris. Den slår nämligen om något är i olag. Knackar hon tre hårda
ritualen och besvärjelsen, (som endast en första dygnet, efter tändning, tycker väl att slag på kojdörren, då vet kolare vad klockan
kolare kan), går sedan in i kolarkojan och det blir för hett under täcket och kastar av sig är slagen. Jag har själv en gång fått en var-
tar sig en rejäl styrketår, allt efter vars och en massa stybb, uppe vid brynet, toppen, det ning av Rået, kanske hon närapå räddade mitt
är gas (äkta gengas) som exploderar med en ”svarta” liv. Det var på mitt nattpass mellan
dov duns och då gäller det att kasta upp nytt 20-02. Klockan var strax 02.00 så jag var
stybb på milkrönet. glad att snart få avlösning, men tänkte klubba
När det väl är färdigt och vi tänkte ta oss en milan ett tag först. Jag gick upp för stegen,
kopp kaffe, får den ett nytt raserianfall och på milan, men tyckte att det var något kon-
med samma resultat – det blir ett fult ord stigt med stegen, något som höll igen i mina
och sen går stybbskyfflarna som besatta, tills stövlar, men upp kom jag, tog klubban och
stybbet är på plats igen. hann inte slå mer än ett par slag nära stegen,
förrän klubban for rakt igenom stybbhöljet
”Åja, du Disa, vi ska nog hålla dig stången och det blev ett stort hål i mittaket.
och tämja dig, så du blir som folk”, muttrade
kolarbasen och lägger in en Ljungbergsprilla. Det hade bildats ett frät i milan, en kubikme-
ter ved hade brunnit upp och hålet var drygt
Om ett dygn eller så har den lugnat ner sig en meter djupt.
och vi har börjat sätta upp en ny mila. Men
man kan ju aldrig lita helt på ett feminint Det var fascinerande, men samtidigt hemskt
väsen, (kvinna), så nu blir det att gå vakt att se in i milan, där stod ribben vitglödgande
om nätterna och tala väl till Disa och börja och skimrande, (tempen i en mila är omkring
klappa henne lite försiktigt – med en klubba, 1000 grader), jag stod på kanten av hålet,
”sätta milan”. Den ska ju också pysslas om på ett steg till – och dessa rader hade aldrig
många andra sätt, för att trivas och må bra, då skrivits – har jag Rået att tacka för mitt liv?
bli den ”guldgruva” som kolaren hoppats på. – ingen vet.
Det kan hända lite mystiska skumma saker Jag rasar ner från milan, rycker upp kojdörren
när man går vakt en beckmörk decembernatt, och hojtar, ”frät i milan”, ut kommer basen,
det gäller att ha ögon och öron öppna, det sedan bär vi upp 4-5 stycken potatiskorgar
kan skymta en figur i skogskanten, två glim- fyllda med småved och slänger ner i eldgapet.
mande ögon och något som prasslar, är det
Kolarbas och stenarbetare Anders Johan en fyrfoting eller en tvåfoting? Troligen det ”Nu hinner vi inte mer”, säger basen, för det
Carlsson Blom (1878-1954) var född i sistnämnda, alltså Skogsfrun, Rået, Råkanda, hörs ett kusligt knastrande och små eldslågor
Kalvsvik Björsagård, Torp Åsen. Hustrun Vittran eller Snuvan, känt barn har många sticker fram här och var inuti milan.
var Amanda Sjökvist (1882 -1941) från Jät. namn. Hon håller gärna till vid milorna och Kvickt på med stybb och sen tätar vi med

4