Page 107 - AA2012

Tre små gummor…. Ida, Anna och Maria

De var ju inte så gamla som jag Ibland – jag minns inte hur ofta – hade vi
tyckte då, när jag var liten, de skurlov. Då storstädade Ida i skolan och
här tre tanterna från Lönshult, putsade kanske fönstren också, det luktade
som jag har så många fina min- så gott av såpa och renskurat golv nästa dag.
nen av. Att hon, som var så liten och tunn och såg så

En solig skön lördag i början av september bräcklig ut, orkade arbeta och slita så hårt är
gick jag en runda i skogen i Ramsås och för mig en gåta.
Lönshult. Anna Johansson
Vägar och skogsstigar har ju ändrat utseende Så fortsatte jag vägen genom Lönshult och
och karaktär sen jag var liten, men visst hit- när man kommer fram till ”Store väg”,
tade jag! som Ljungbyvägen kallades förr, så ligger
Kom så småningom till Liljedal, ett torpställe på höger sida ett litet rött hus. Där bodde
nära Lönshult. Minnena vällde fram… Anna och Karl Johnsson. På tomten – högst
upp på backen – finns ett litet uthus och där
hade Anna sitt vävrum. Där satt hon i stort
sett varje dag under sommaren och vävde
trasmattor.
Något av det roligaste jag som barn visste,
var att få springabort till Anna, sitta bredvid
henna på vävpallen och se på när hon vävde Maria Karlsson
sina mattor. Jag plockade bland hennes matt-
trasor och ibland fick jag bestämma färger
på nästa rand i mattan! Det var riktigt stort! Köket i husets mitt var gemensamt och jag
tror att Maria stod för hushållet.
Det var högtidsstunder för mig och säkert
grundades där mitt eget intresse för vävning. Maria var en snäll, glad och humoristisk liten
Jag var nog i vägen ibland, men Anna kla- tant. Hon och smederna turades om att hämta
gade inte och jag blev aldrig bortkörd heller. mjölk hemma hos oss, så vi träffade henne
ofta. Maria hade ett viktigt uppdrag att sköta,
Tror hon tyckte det var roligt att få påhälsning hon tog nämligen hand om postväskan som
Ida Ny av en liten unge, för ofta bjöd hon på saft och varje dag kom med mjölkbilen från Liatorp.
På Liljedal hade Ida Ny bott, men det var bulle om hon hade tid. Hon sorterade posten och la´den i högar
föremin tid. Ida och Adolf Ny hade flyttat på sitt runda bord mitt i rummet. Där fick
till Tjurkö då, som jag minns. vi ungar gå in till Maria och hämta posten
samtidigt som far hämtade mjölkkrukorna
Ida var den lilla snälla, goa och glada tanten, med häst och vagn. Nästa morgon skickades
som så ofta var i mitt föräldrahem och hjälp- postväskan tillbaka igen till Liatorp.
tetill med många olika arbeten. Det var vid
stortvätten höst och vår, vid betgallring och Maria var glad för barn, skojade och bjöd
potatishackning, när säden skulle bindas och alltid på ”sockerpinnar” som hon hade i skål
vid många andra tillfällen under året när det på skänkskåpet som stod innanför dörren.
behövdes extra hjälp. Vid kalasfanns alltid Jag tyckte mycket om Maria och till min
Ida i köket, pratsam och glad. glädje har jag i mitt eget hem, Marias skänk-
Men ändå var det nog från Tjurkö skola skåp inköpt på auktion någon gång i början
jag minns Ida allra tydligast. Hon städade av 1950-talet.
skolan alla åren jag gick där. På vintern hade Karamellskålen saknas, men jag minns ändå
Ida varit i skolan på morgonen och eldat i Anna Johnsson på sin 83-årsdag 1964 Maria med mycket varma känslor.
kaminerna i skolsal och avklädningsrum, så
det var varmt och skönt när vi kom dit. När Underligt nog tycker jag mig ännu i minnet Maria och Johan är begravda på Agunnaryds
vi slutade på eftermiddagen stod Ida utanför kunna känna både lukten och atmosfären från kyrkogård. På en liten sten står enbart Johans
skolsalsdörren och väntade, lyssnande till Anna Johnssons vävrum. namn och av anledning som jag inte vet, så
slutpsalmen. Då skulle hon börja städa efter står det Vedåsa i stället för Lönshult.
oss. Maria Karlsson ”Så länge någon minns Dig så lever Du”
Tycker mig fortfarande se henne i rutig klän- Några hundra meter från Annas stuga mot brukar man säga. När vi, som ännu minns
ning och randigt förkläde och med schalett Liatorpshållet ligger den gamla smedstugan Maria Smed är borta, så finns hon inte mer,
över de vita lockarna. Alltid glad och vänlig. i Lönshult. inte ens med sitt namn på gravstenen.
Ibland låg det ett äpple eller en godisbit i I ena halvan av huset bodde smederna och Märta Germundsson Dahl
bänken när man kom dagen efter och lyfte på tillika bröderna Sven Johan och Fredrik
bänklocket. ”Det var inte jag, det är tåppen Karlsson och i andra halvan bodde deras
som har värpt”, sa Ida när man tackade henne syster Maria med make Johan Karlsson.
för överraskningen.

11