Page 95 - AA2007

Jakthistorier Smålänningen den 18
oktober 1950
Många är de jakthistorier som finns i vår församling. Det skulle va’ trevligt Landsfiskal och fjärdingsman var ute för att
att få ta del av dessa. Det kan vara en något dråplig historia som denna kontrollera vapenlicenser och jaktkort samt
nedanstående, men även av en annan sort som exempel en bra eller nykterhetstillståndet bland älgjägarna. Vid
ovanlig utdelning. Vi uppmanar er nu att fatta pennan och skicka in era kontroll av ett jaktsällskap i Agunnaryd
jakthistorier till tidningen. socken inträffade en lustig episod. Då säll-
skapets jaktkort kontrollerades av lands-
fiskalen med biträde av fjärdingsmannen
passade ett par av sällskapet på att avlägsna
sig. De uppfanns emellertid senare och på-
stod då att de inte tillhörde jaktsällskapet
utan att de var potatisplockare. Deras rygg-
säckar tydde dock på att de vore med i jakt-
sällskapet. Vederbörande vidhöll emellertid
att de var sysselsatta med potatisplockning
på en intilliggande potatisåker. De satte ge-
nast igång att plocka potatis och det arbe-
tet fick de fortsätta med under vakthållning.
Hur det än förhöll sig blev säkert den lant-
brukare glad som på detta sätt fick hjälp med
sin potatis.

Följande stod att läsa i
Sydsvenska Dagbladet
den 21 oktober 1950
JAKTMORAL med anledning av den påhittige
landsfiskalens älgjägarstraff i Agunnaryd:
En älg står nöjd vid ett potatisland
En älg är skjuten och ska hem till Västregård för att hängas upp och flås. På flaket tillsammans med älgen Och ser på dem som sitter och som trälar
sitter Erik Jönsson. Längst bakom vagnen står från vänster, Arne Svensson, Hugo Pettersson, Torsten
Svensson, Karl Jonsson, Göte Lilja, ?, längst fram vid vagnen, Rune Pettersson, det danska paret herr När de i jorden sträcker ut sin hand
och fru Olsson, Edvin Jönsson, ?, Ernst Pettersson, Karl Johansson, längst till höger Sven Danielsson. Och framåt trött på knäna sorgset krälar.
Namnen på personerna är med viss reservation. Vid fel hör gärna av er till redaktionen. - De hade, tänker älgen, ej licens

Att skjuta mig, och han står lugn bland träna.
Ett ”jaktminne” För deras fräckhet lagen satt sin gräns.

Nu får de krypa där med jord på knäna.
Som så brukligt var, hade deltagarna i Tjurkö-Vedåsa älgjaktslag samlats på Västregårds
gårdsplan. Ägare var då Ivar Andersson. - Det gläder mig, förklarar älgen lugnt
Denna morgon/förmiddag år 1950 kom det ett oväntat ”besök” till samlingsplatsen. Det att jägare nånting i livet lärde,
var landsfiskalen och fjärdingsmannen som var ute för att kontrollera jaktkorten. Varje att se dem andas mycket trött och tungt
skytt men även drevkarlar var skyldiga att inneha ett sådant.
Det visar att de gör nånting av värde.
Det blev oro i lägret. Alla var säkerligen inte, i detta hänseende, helt laglydiga.
BRISCO.
Samtidigt som landsfiskalen började förhöra sig om jaktkort kom Ivar
ut och selade hästen för att köra iväg för att plocka potatis på odlingen
nere vid sjön.
Edvin i Östregård, jag, Ingvar och Tage Asplund styrde då kosan till
Ivar för att ”hjälpa” honom. Landsfiskalen tyckte det såg misstänkt ut
och gick fram till Ivar som direkt sa; - Jo se, detta är mina mannar.
Det blev för oss en annorlunda dag då landsfiskalen och fjärdings-
mannen följde med ner till potatisåkern och övervakade oss när vi
plockade potatis. Efter cirka en timme och vi fortfarande arbetade gav
de dock upp och åkte därifrån. När vi kände oss klara letade vi upp våra
jaktkamrater och fortsatte sedan med älgjakt istället.
Nämnas kan att landsfiskalen inte blev helt utan byte då han skrev upp
någon eller några jägare som saknade jaktkort. Det pratades dessutom
om att några som sa sig ”glömt” kortet hemma snabbt åkte till Liatorp
för att ordna om detta.

Ingvar Jönsson

7