Page 7 - AA2009
P. 7
Barndom i skogen Vedåsa Hulugård
Här fortsätter Tage Wikbrand att västerns indianer, cowboys och pälsjägarnas och inte ge bort någonting. Förfrågan i föregående nummer om ”Den gamla bilden”,
berätta om sin barndom på Lunden äventyrliga liv. Att uppleva något av detta i sid 11, gav direkt resultat. Börje Gustavsson, född och
i Agunnaryd. min skogliga miljö var så att säga nära till Ärlighet gällde för en sådan tjänsteman. Mitt uppväxt i huset förmedlade information om detsamma.
uppdrag var att klyva kubbarna och för det
På torpet hade vi två kor, gris och en stor hands. Göra pilbågar av enens sega virke hade far lovat mig en krona, om jag höll Huset byggdes före 1850, men kan även vara så gammalt som från
hop hönor och katter. I och med att nya var allmänt brukligt bland pojkar. Pilarna på en hel dag. När det var kväll tyckte han 1700-talet. Johannes Johansson och hans hustru Elin Nilsdotter levde
landsvägen mellan Rönnäs och Stavhults- tillverkades av någon smal kvist. Genom ändå att det var för lite gjort. Min ömsinta här mellan 1820 och 1848. Ett av Johannes och Elins barn var Britta
vägen kom till, så blev det möjligt för bön- att sätta en spik i änden och förstärka med moder tyckte annorlunda och far ångrade sig Stina, som 1846 gifte sig med Olof Sunesson från Lammakulla.
derna i trakten att lämna mjölk till mejeriet en tunn ståltråd, gick det att få pilen att sätta och gav mig två kronor i stället för en. Säg Hustrun dog redan efter två år i bröstsjukdom och maken Olof gifte
i Ljungby. Eftersom vi hade så få kor, valde sig fast på det man sköt på. För att få lite mer sedan inte att en omtänksam mor ej är bra för om sig 1850 med Catharina Larsdotter 20 år från Gydingstorp.
vi att separera mjölken hemma och tillverka realism på skjutandet och lekarna hände det barnets välbefinnande och utveckling. Paret fick flera barn, ett av de yngsta var Emma Olofsdotter född
smör på gammalt vis. Detta tillsammans med att jag och Torsten, som bodde på andra sidan 1869. Emma och maken Lars Johan Gustafsson blev nästa ägare
ägg, sålde vi till handlaren för att kunna köpa skogen, träffades och vi bedrev skjutande på Far var mångsysslare från 1890, tillsammans med Emmas syster Anna Olofsdotter med
andra varor. var sin sida mot varandra. Ännu hade inte Min far var mest skogsarbetare, men på make, Gustaf Magnusson från Lilla Grythult. Båda familjerna bodde
skogsrået (inte skogs- eller kommunalrådet)
Finurliga djur glesat ut bestånden i skogen, utan träden stod landet blir sysslorna av skilda slag bland. i samma hus och brukade Hulugård tillsammans till 1914, då Lars Bilden är från cirka 1916. Från vänster står Emma Gustafsson, hennes dotter
Johan dog. Efter det drevs gården av sterbhuset, tillsammans med
annat var han bergsprängare, som för hand
tätt och någon större risk att vi skulle träffa
Ett talesätt man ibland hör om en mindre klok varandra förelåg knappast. kunde borra ett hål i en sten och spränga den Anna och Gustav Magnusson. Alva f. 1911, systerdottern Rut f. 1896, dottern Semmy f. 1891 och sittande
på hästen är sonen Claes f. 1896.
person är, att du är dum som en ko. Den nu med dynamit. Själv måste han hålla sig med
aktuella barnfilmen ”Mamma Mu” tycker jag Konstruera ett eldvapen var inte heller så borrämnen, som han köpte av lanthandlaren. Från 1926 till 1966 brukades gården av Claes Gustavsson och hans Gert Bengtsson, som sålde till Peter och Carina Nilsson.
ger belägg för denna syn, där hon framställs svårt. Såga till ett trästycke till en kolv och Sedan måste dessa ämnen delas i lämpliga familj. Claes gifte sig med Hildur Ring och de fick sönerna Börje, Nuvarande ägare är Tomas Wilke och Madelene Turesson och det
lite naiv. För belägg för att så inte behöver sätta ett rör av något slag därpå, ett fodral längder och vässas för att kunna användas i Ingemar och Torsten. Efter Claes död 1966, övergick Hulugård i finns nu tre nya små barn i huset. Vill man läsa mer om Vedåsa och
vara fallet, erinrar jag mig en dag när jag till en termometer gick bra. Sedan fylla det borrningen. Ibland fick jag i uppdrag att på Lidens ägor, men huset frånsåldes, först till Inge Turesson, som Hulugård, se Kolbulletinen, nummer 11/2003 och nr 2/2004.
var rätt liten och föräldrarna hade farit bort i med svavel från tändstickor, sätta ett ljus cykel lasta dessa och föra dem till bysmeden. under sin tid rev verandan. Från 1980 till 1988 ägdes huset av Kjell
något ärende och lämnat mig ensam hemma. till bakänden och en plugg framtill och bara Det var att gå flera kilometer, för cykla gick Gustavsson och han renoverade båda våningarna. Nästa ägare var Gunvor Karlsson
För säkerhets skull hade de tagit in korna i vänta på avfyrningen. Risk för skada fanns inte på grund av tyngden. Var inte föranmäld
ladugården från betet uti markerna, för att de säkert inte, men mycket rök blev det. En hos smeden, men han lämnade det han hade
skulle var inne, när det blev dags att mjölka gång när min far upptäckte detta, frågade för händer och grep sig an med borrstålen. Älgjaktlaget för Getaboda, Stockhult och Finnhult samlat i Getaboda
och sköta om dem. Korna brukade vattnas vid han hur det kom sig. Underligt nog hade jag Det var fascinerande för mig att se honom
brunnen på andra sidan täppan och tydligen inte upptäckt någon sådan rök. värma stålet i ässjan och sedan forma det
började de att bli törstiga och otåliga för att Ett annat skogligt äventyr var när jag och med släggan till det som var beställt, medan
mjölkas, för det hördes råmanden från ladu- Torsten satte ut snaror i skogen. Tjädern han sjöng för full hals till takten av ham-
gården. Så blev det tyst och till min förvåning var en vanlig fågel då och att fånga denne marslagen. När det var klart var det bara
fick jag se de båda korna jämsides tränga skogens gigant, var förstås frestande. Snaror att fästa borrstålen på cykeln och ta sig den
sig ut genom den trånga dörröppningen. De gjordes av ett gammalt klädstreck och till långa vägen hem.
hade slitit sig loss från ställningen, där de var lockbete skaffades lite havre. Tjädern för-
fastbundna. Den var gammal och murken svann rätt abrupt från våra skogar, men det Bland det bästa som politikerna hittat på,
och med denna över huvudena som ett ok, berodde inte på oss, för vi lyckades aldrig var när det efter krigets slut ordnades så
samarbetade de lugnt och metodiskt för att att fånga någon. att de små privata byvägarna, med stöd av
komma ut. När de väl var ute kunde jag lossa stats- och kommunbidrag rustades upp, så
bindslena från ställningen. Arbete och lön för mödan att bilarna kunde komma fram på ett hygg-
ligt sätt. Jag tror att detta har betytt mycket
Så här efteråt har jag ibland funderat över För barnen på den här tiden var det inte bara för landsbygdens folk. Många av vägarna
kornas förmåga att när så behövdes, kunna att leka, utan var hemmet ett jordbruk fanns har sedan hårdbelagts. Min far var mycket
samarbeta för att nå resultat. Det är inte det många sysslor barn kunde och borde sysselsatt med dessa arbeten och det hände
alltid människor förmår samarbeta för det ägna sig åt, när tid fanns för skolan. Jag var sig också att jag fick vara med på ett hörn
gemensammas bästa. För både djur och nog ganska lat härvidlag, gillade inte att få med att gå ut med den röda flaggan, för
människor, vi är båda flockdjur, är säkert jord under naglarna och hålla på med det att hindra att trafikanter kom till skada vid
samarbetsförmågan bland det viktigare för som intet var roligt. Konstigt nog när jag skjutningarna.
att vi skall överleva på jorden. Ibland lär som vuxen skaffade eget hus, var det bästa Tage Wikbrand
man sig mycket om människor genom att jag visste att få syssla i trädgården. Ett annat
studera djuren. göromål var att skaffa
ved för matlagning
Lekplats i skogen och uppvärmning.
För den som är född i skogen, är den naturliga Centralvärme fanns
lekplatsen där. Jag var yngst av syskonen inte. Trots skogens
och fick därför ofta leka ensam. Kattungar närhet gick det inte att
fanns förstås och ett par gamla älgar syntes bara gå ut och plocka
ibland i skogsbrynet, men de var inte särskilt till sig, utan det som Årtalet bör vara 1958. Lägg märke till klädseln, där flera har slips, kavaj och hatt.
tillvetandes. Vid denna tid fanns vare sig TV, erbjöds var torra trän
radio eller förskola. Ej heller hade Astrid och grenar vid av- Övre raden från vänster: Henrik Strömgren, Göte Wiesel, Tore Johansson, Edvin Wiesel, Albin Johansson, Gunnar Johansson, Okänd?, Per Johansson,
Lindgrens berättelser om barns fantasi och verkning. Inte var det Herbert Johansson, Albert Karlsson och Arvid Karlsson.
äventyrslusta kommit ut. I mitt hem förekom gratis heller. Skog- Nedre raden från vänster: Artur Johansson, Göte Strömgren, Bror Jertlind , Gustav Johansson, Algot Wiesel? och Rune Wiesel.
inte några böcker, men jämväl dags- och vaktaren var mån om
veckotidningar. De senare slängdes inte, utan att få åtminstone en Hur jaktlyckan blev vet vi inte, men herrarna ser ganska belåtna ut. En viss tevkan fanns om ett par personer, men läsarna får rätta om det blivit fel.
samlades i en hög på vinden. Där satt jag symbolisk summa Mina föräldrar Carl Johan och Olga på Lunden, med sina finurliga kor Hjälp med identifiering har erhållits av Kurt Johansson och Allan Andersson, bilden är utlånad av Peter Wiesel. Fotograf okänd.
ofta och tillägnade mig berättelser om vilda
6 7