Page 114 - AA2016

En lantbrevbärares funderingar

Nu har vi glädjen att presentera
en ny medarbetare i Agunnaryds
Allehanda, Claes Salomonsson
Jättakistan, som ibland kommer
att bidra med funderingar och
tankar från arbetsliv och vardag.
Välkommen!

Tänk vad samhället har ändrat sig, bara
under min yrkesaktiva tid! Jag tycker ändå
inte jag är så lastgammal – 46 år - , och bör-
jade vid Posten 1989.
Då fanns inte internet eller mobiltelefoner,
man skickade inte mejl eller SMS och man
swishade definitivt inte pengar! För sådant
anlitade man Posten, som hade en mycket
större betydelse för folk än idag.
Första tiden var jag brevbärare inne i
Ljungby stad, men jag ville gärna bli lant-
brevbärare. Det var ett eftertraktat jobb,
som det var lång kö till internt – det for-
drades en väldans massa tjänsteår för att
ens komma ifråga! Vad var det då för skill- Det är Inger Josefsson, som kör Agunnaryds-rundan idag, Sonja Andersson, Monika
nad på jobben, frågar sig kanske de yngre Johansson och jag själv, framför en postbil SAAB 9000. Det var Oscar Nordqvist som tog
av er? Jo, lantbrevbärare körde ju ut post fotot till en artikel om nedläggningen av postkontoret i Ryssby 1992
på landet, så klart, men dessutom hade de
kassa (pengar) med sig, så folk kunde ut- det med pensionärerna, som man träffade var Vad svarar man på något sådant?! ”Jamen,
rätta pengaärenden – ta ut och sätta in kon- månad. En del ”stammisar” hade kaffet med Tyra, nu tar du väl ändå i...?” Hon grunnade
tanter på bankkonton, lösa ut pensioner och dopp färdigt tills vi kom, och det fick man ta lite. ”Ja... lite kanske... - men INTE mycket!!”
barnbidrag som kom på utbetalningsavier, vare sig man ville eller ej! De hade gjort sig Det var en komplimang som hette duga, det!
betala räkningar mm. besvär och gått och väntat, så man nändes inte Då kändes det att man gjorde någon nytta, till
neka, även om magen inte for så väl om det
När det var pensionsdags kunde det hända blev på många ställen... skillnad mot idag.
att man hade upp mot 100 000 med sig, ”Claes i Jättakistan”
gömda på olika ställen i bilen, utan larm En del blev man väldigt god vän med, och
eller mobiltelefoner. Konstigt att det inte fick ta del av både deras sorger och glädje-
hände fler rån! ämnen. Man fick nästan vara som en god-
man för några, som började bli lite ”fola”, och
Det vanliga var att folk hängde ut en påse i hålla reda på var de hade sina papper, i vilken
postlådan med inbetalningskort och pengar, väska, i vilket skåp, hur mycket i kontanter
om de ville betala räkningar – det kunde de brukade vilja ha och i vilka valörer, var de
vara flera tusen kr i dessa påsar! Det hade hade sina nya räkningar osv! Detta ingick väl
nog inte fungerat idag... inte i jobbet egentligen, men så var det. Jag
har ofta frågat mig hur sådana klarar sig idag?
Dessutom hade vi med oss vanliga paket Vem hjälper dem som inte har anhöriga?
och man körde fram till folk för att se om Ljungby
de var hemma, så de kunde få dem. Och På denna tid hade man sin ”egen” runda, som
var de inte hemma, så brukade man lämna man oftast körde. Då gick det ju an att hålla Vi har öppet:
dem ändå, i vedbodar och på utedass och reda på kundernas små ”egenheter”. Det var Måndag - Torsdag 10:00 - 18:00
liknande. Postförskott fick de betala i efter- som alltid värre för vikarierna! Det största be-
hand, i en påse i lådan, om man kände dem. röm jag någonsin fått, fick jag av en humo- Fredag 10.00 – 15.00
Vilken service – men så var lantbrevbärarna ristisk gammal dam i ryssbytrakten, efter att Tel: 0372-258 00
populära i bygderna också! jag varit ledig över sommaren. Bank via telefon: 0771 - 22 11 22

I början av 1990-talet fick jag chansen Det var en sommarvikarie som försökt hålla Spärr av kort: 08 - 411 10 11
till detta jobb, tyvärr genom att Inga-Britt ställningarna, men just här hade hon tydli-
Karlsson i Ryssby råkade ut för en tragisk gen inte riktigt utfallit till belåtenhet. När jag www.swedbank.se
tågolycka. Då behövdes snabbt en ersättare. satte mig vid köksbordet med den nymang-
lade duken hos den gamla damen, så lade hon
Det var som jag trodde – ett roligt och tack- ihop händerna i förklädet, hällde på huvudet,
samt jobb! Allra roligast var att få lära känna suckade ljudligt och sade saligt till mig: ”Det
så många olika personligheter, som man ald- känns nästan som om det vore Gud Fader Välkomna!
rig skulle gjort annars. Särskilt tacksamt var själv som satt där...!”

22