Page 200 - AA2007

Avs: KOLBULLETINEN
Inger Johansson Tjurkö Östregård 341 77 AGUNNARYD Gruppförsändelse till hushåll
Vårt liv på Ingrids Sjöbo

En kall söndags förmiddag 1975 stod
jag och var lite förfrusen –eller
”krompen”, som man tidigare sa i
Agunnaryd - utanför det gula huset
på hörnet vid Ryd-vägen. Vi var spe-
kulanter på ett hus i Småland och
gärna i trakten vid Agunnaryd, där
vi tyckte att naturen med sjöar, åar
och skog var mycket vacker. Vi hade
hört, att två hus skulle säljas på auk-
tion denna dag – detta gula hus och
ett hus, som - om jag minnas rätt –
kallas Skattekistan. Innan auktionen
påbörjade, hade jag inspekterat
dom två husen. Det gula huset var
för stort och läget var inte så, som vi
önskade. Och det andra var för litet
för våra behov. Men ändå gick jag
på auktionen.
Medan jag stod där och frös, kom Nisse i
Holmen och frågade, om jag var spekulant Åke och Ingrid på bänken vid Sjöbo 1994
på en stuga. Det var jag ju, och han berät-
tade, att hans bror Bertil skulle sälja ett hus, Vi kom överens om, att vi skulle komma till
Sjöbo, men att Bertil ännu inte hade fått Agunnaryd en av dom följande dagar och Att vi och våra barn och barnbarn, Ras-
tillstånd till köpet, men det ville säkert fixa åka till en mäklare i Växjö och skriva köpe- mus, Sofus och Oscar, i dag känner, att vi
sig. kontrakt. Vi kom till Åkaled, och Roger, som har blivit introducerade och integrerade i
ett samhälle, som är så förvånansvärt öp-
Vi åkte dit för att besiktiga stugan, och den gång var en stor pojke med långt hår pet och aktivt, att det knappast är till att
medan vi åkte genom myren, tänkte jag: och på moped, visade oss huset – vi visste tro, är helt och alldeles beroende av det
”Kan det verkligen ligga en stuga här ’in inte, att övervåningen var inredd, så det var sätt, på vilket Ingrid och Åke tog emot
the middle of nowhere’? Detta är ju bara en en god överraskning. Och vi köpte stugan oss på från början av vårt liv på Sjöbo.
smal grusväg.” Och då så jag för första – icke av Åke, men av Ingrid, som fortfa-
gången Sjöbo. Jag gick runt huset och tit- rande kallar det ”Mitt Sjöbo”. Vi kommer ihåg, att Sten Strömselius –
tade in genom fönstren, gick en sväng ned Den 1 juli 1975 flyttade vi in i stugan och Åkes kompis genom många år – en gång
till sjön – och hade med en gång tappat började måla och tapetsera, sy gardiner. Av med syfte på Åke sade, att det är skillnad
mitt hjärta till denna stuga, som var precis Set köpte vi gamle möbler - slagbord, på att vara utbildad och bildad och vi bru-
det, vi hade sökt genom mera än ett år. Nisse pinnstolar, bänk, barnsängar, kistor och kar säga, att vi endast känner én vis man,
fick mitt telefonnummer och jag hans, och skåp - som vi avlutade. Men om söndagarna och det är en skogsbonde ifrån
vi avtalade, att han skulle ringa, när Bertil hade vi ledigt, och då kom Åke som regel Agunnaryd. Vi har genom åren lyssnat till
hade fått tillstånd till köpet. ner till oss, och då åkte vi runt i trakten med och skrattat till Åkes många berättelser om
livet, så som det har varit, och så som det
Vid påsk åkte vi dit, för att min fru Grethe Åke som en kunnig guide, som visade oss är; vi har stått på Milan och vispat smet
och våra två barn, Stine och Sören, som då alla dom väsentligaste attraktioner i trak- till kolbullarna sedan 1990, medan Åke och
var tre och åtta år, skulle se stugan, som jag ten. Och Ingrid förklarade, var man hittade Sten och senare Åke och Rune stekte kol-
pratade om i ett kör. Och dom blev lika så blåbär, lingon och smultron. Men hon be- bullarna, och det har alltid varit skratt och
förtjusade, som jag var. rättade aldrig, var hon fann kantareller! Men liv runt Åke; vi har suttit i köket först på
det upptäckte vi själva. Men ibland, när Ing-
Ibland ringde jag till Nisse för att fråga, hur rid och Grethe varit ute för att plocka bär, Åkaled, sedan på Grönadal och senast på
det gick med tillståndet, och en dag i slutet kunne Ingrid plötsligt säga: ”Här luktar älg!” Brånavägen och druckit elvakaffe; vi har
av maj 1975, sa Nisse, att det skulle avgö- - och då sprang hon hem till Åkaled. varit på Huseby tillsammans med Ingrid
ras följande måndag. När jag på måndagen och Åke, och där fick vi mycket mera att
ringde till Nisse, sa han: ”Nej, tyvärr du, Den gång skulle man ha tillstånd från länet veta om livet som statare, än vi hade kun-
han fick inte köpa Sjöbo.” ”Vem är då köpa- för att kunne köpa en fastighet i Sverige, nat läsa i någon bok.
ren?” frågade jag. ”Det är en man, här ifrån och den fick vi, medan vi var i Sjöbo – det Som ni kanske förstår, vill vårt liv på Sjöbo
trakten, som heter Åke Karlsson. ”Har du var den 23. oktober 1975 – Grethes födelses- alltid vara olösbart förknippat med den vise
hans telefonnummer?” Det fick jag och dag – och Åke kom ner till Sjöbo med bre- skogsbonde Åke och hans envisa fru Ing-
ringde med en gång till Åke Karlsson. ”Jag vet och en älgstek som present. rid. Och att dom nu här på hösten blir –
hör, att det är du, som har köpt Sjöbo, och Sedan dess har vi firat många jul, alla påsk först Åke – 85 år och sedan Ingrid 80 år, är
jag är mycket intresserad i att köpa stugan.” och pingster, sommarsemester, höst- för oss helt ofattbart. Åke berättade en
”Va’ säger du? Det har jag inte hört! Är du semestrar och otaliga semesterslut i Sjöbo, gång, att då han hade mött Ingrid, satte
säker på, att jag har köpt Sjöbo?” och bekantskapet och vänskapet till Ingrid han henne på tillväxt, därför att han skulle
och Åke och deras barn och svärbarn har in i lumpen i Växjö – det måste ha varit ett
utvecklats genom åren, så att både vi och utomordentligt bra växthus.
våra barn har känt, att vi har fått en ny och Grethe och Ejler Hinge-Christensen Sjöbo
härlig familj.