Page 161 - AA2007

Phaléne på eftersök

”Flisan”, Johtinas Tanguerine. En
Phaléne tik på tre år som bor i
Agunnaryd och vars största intresse
är att springa runt med husse i sko-
gen.
Tidigt upptäckte jag att Flisan älskar att
lukta sig fram på våra promenader i sko-
gen, ofta var hon ”pälsflådd” runt nosen
och under käken efter att ha nosat sig fram
över stubb och sten i en timme.
Ett intresse som jag började utveckla: Efter
en lyckad rådjursjakt tog jag med mig 4
klövar hem och stoppade i frysen. En dag
tinade jag upp en av klövarna och la ett
litet spår på 100 meter. Till min stora förvå-
ning så spände Flisan svansen rakt upp i
luften när hon kom fram till början av spå-
ret och hon tog det klockrent.
Stolt som en fura gick jag hem med hunden
och berättade detta för övriga familjen. Ef-
ter en sökrunda på Internet handlades spår-
lina och sele hem.
Tyvärr var första linan alldeles för tjock och
tung så ytterligare efterforskningar kräv-
des för att hitta en tunn och lätt lina som
passade vår ”lilla” hund.
Hittade en rulle startsnöre till röjsåg, 10 m
inhandlades och nu kunde vi börja göra
riktiga blodspår, för under älgjakten utrus-
tades en del jaktkamrater med tomma PET-
flaskor, så i frysen fanns nu 3 liter doft-
material och fyra klövar.
Första blod och klövspåret som lades var
på 300 meter, en omöjlig uppgift tänkte jag
för en hund som enligt många ska ligga på
sidenkudde i finrummet och äta gåslever.
Flisan och Urban vid augustibocken.
Men spåret togs utan avhopp, visserligen
ett ganska lätt och rakt spår. Man kunde se kommit ut på fällan och jag platsade Flisan
att Flisan verkligen stortrivdes och var och tog på spårsele och linan. Flisan tog
överlycklig över att hitta en rådjursklöv i genast spåret där djuret kommit ut och tog
slutet på spåret. sig fram till skottplatsen utan hjälp. När hon
så fick blodlukt i näsan så såg man på hun-
En gång i månaden tränade vi förra året den hur hon ändrade kroppshållning och
och spåren blev tuffare och tuffare. I spå- blev i stort sett okontaktbar. Flisan drog i
ren av stormen Gudrun så kan det vara svårt väg med mig över fällan och följde blod-
att ta sig fram i de småländska skogarna, spåret in i skogen där rådjuret hade snirklat
men våran Flisan tycks njuta av att ju svå- runt lite och sedan fallit ihop. Döm om hen-
rare det blir desto roligare. I dag lägger vi nes förvåning när det inte var en klöv som
spår över stenmurar, i vattenfyllda diken, låg i slutet på spåret utan något hiskeligt
mm, mm.
stort som luktade likadant som klöven bru-
Nämnas kan att Flisans uppfödare skulle kade.
följa med en gång för att se på när Flisan
tog sig an ett spår. Det slutade med att hen- Det tog någon minut innan hon vågade sig
fram och lukta, sen var det hennes djur.
nes uppfödare kom hem med ett brutet lill-
finger och stukad fot. Man måste vara or- Frågan är nu vem som igentligen var stol-
dentligt terränggående för att följa med i tast den dagen? Min bror som skjutit
Flisans tempo. bocken, Flisan som gjort ett perfekt efter-
sök eller jag som tränat Flisan??
Så äntligen i år fick vi prova på ett skarpt
läge. Min bror ringde på morgonen den 18 I vilket fall så hade vi riktigt roligt alla tre
aug och hade skjutit en bock som gått 65- den morgonen!
70 meter. Vi blev visade platsen där bocken En stolt Flisan. Text/Bild Tommy Andersson

5